Mitt Nacka, min historia om min hemort

Nackaåren av Henrik Tibblin

Nu vill jag skriva om min barndom, ungdom och som ung vuxen.

Född i Lund, tidig erfarenhet av Göteborg, något jag återkommer till senare. Men mellan 1958 och 1972 och perioden 1974-79, bodde jag i Nacka. Dessa år vill jag berätta om här.

Det hela började att mamma och min storasyster och jag, flyttade till Finntorp efter mina föräldrars skilsmässa, som skedde när vi bodde i Göteborg. Stor flytt för en ensam moder med två telingar, på femtiotalet.

Tallidsvägen blev vårt hem under sju år. Här växte jag upp, som tvååring, tills jag var nio. Den här gatan hade några saker som intresserade mig; först var det gården, som låg framför den hästskoformade huslängan av detta nybyggda trevånings hyreshus. Ett typiskt femtiotalsbygge, då högst modernt.

Nå, vägen; Tallidsvägen. Vi bodde i början av vägen, första gården, Fyran, Nästa gård var Sexan. Gården bestod av lekplats, gungor, sandlåda, liten park med parkbänkar, där mammor satt och skvallrade medan barnen lekte i sandlådan.

Det fanns sex uppgångar på Fyran: a, b, c, d, e, f. Vi bodde i F, min storasysters bästis som hette Maggan, hon bodde i a, b eller c. Mina kompisar bodde lite hur som helst. En kompis, som blev min bästis hette Roger och han bodde i sexan. Hans pappa var ägare av Höjdens livs, som affären för mat, som låg på andra sidan av vägen hette, så det var stort. Och Roger hade fått en virveltrumma av sin pappa. Så, gissa att vi spelade på den, det här var vid tiden före Beatles.

Och längre upp på vägen låg höghuset, ett jättehögt hus, som tronade där uppe, och framför höghuset låg en plaskdamm. Där jag tog mina första simtag, som fyraåring. Det var vad som gällde för mig, min värld, på den tiden.

Efter de här åren, hittade mamma en ny man, gifte sig, och vi flyttade nu till ett sprillans nytt radhus som låg i Ektorp, Duvnäs Utskog och på Sten Stures väg. Nu var jag nio och hade börjat i trean, första veckorna, men flyttade alltså till Ektorp, bytte skola och skolgången blev då i Skuru skola.

Nu var det längre till skolan, över två kilometer, så jag fick rätt till skolskjuts, med gul buss. Alla bussar från Slussen till Nacka och Värmdö var nämligen gula på den tiden. Nå buss nummer 9, gick från Torget, hela vägen genom Drottninghamn, Visborgs minne och fram till Sten Stures, här klev jag på. Med blå väska av galon. Glad kille. Ibland åkte jag med storasyrran som gick på samma skola men ett år över. Och, hon hade klasskompisar som bodde precis i vårt radhusområde, så hon var serverad, på något sätt.

Drottninghamn var ju betydligt större än Tallidshöjden.

Skogar och massor av snygga villor.

Och här bodde mina klasskompisar, som blev det gäng jag tillhörde: Slangen, Elgen, Winan, Bengan och ibland också Håkan. Håkan och jag skulle på något sätt bli kompisar, på mer socialt vis: Vi var båda lite utanför, utanför det här gänget. Vi bodde inte i villa.

Vi kom inte riktigt in i gänget, vi accepterades men inget mer. Dessutom var jag ganska svag, idrottade inte särskilt, och var liksom utanför hela tiden, men samtidigt accepterad. Inte lätt för en tioåring.

Men jag kämpade, och på Skuru IP, slog jag rekord; rekord för nioåringar på skolmästerskapen, 60 meter löpning. Och, jag sprang barfota. Det fanns en kille till i en annan klass, hette Bosse och var van att vinna allt idrottsligt på den tiden: en löparkropp, muskulös, smidig och ganska trevlig.

I alla fall, Bosse och jag sprang samma lopp, 60 meter löpning. Inga startblock, på kolstybb, eller vad det heter, som går runt hela fotbollsplan, på Skuru IP.

Frustande stod Bosse uppställd, när jag ställde mig på start, efter att ha plockat av mig gympadojjorna. Barfota som en inföding alltså. Bosse och dom andra grabbarna garvade åt mig. Jag var out, jag var blåst.

Men, så startade vi, och vinden ven om mitt långa hår, när jag piskade i med mina nakna fötter och sprintade förbi hela gänget, utom Bosse. Sextio meter går fort, och djävulen vad vi sprang, det sved fruktansvärt under fotsulorna, Bosse hade spikskor. Jag var förbi, tydligt förbi och jag vann.

Jisses, jag vann, klockades på 9,3 sekunder.

Sedan var det längdhopp och höjdhopp och kast med liten boll. Skuru skola hade heldag, friluftsdag. Alla var med.

Andra grejer som hände här och då; Drottninghamn var lite av paradiset, tyckte vi. Men mammorna sade att Saltsjö-Duvnäs, var vad som gällde, som ligger på andra sidan av Värmdövägen där Skuru skola ligger. Där var det allt finast att bo, sa dom. Nästan som i Saltsjöbaden, som var ouppnåeligt, på något vis. Jag reste aldrig till Saltsjöbaden. Kände ingen därifrån. Förutom då min klassis som hette Slangen, han hade visst bott i Saltsjöbaden.

Skolan gick väl hyfsat, fanns ingen elit inom mig där. Slutade efter nian, skoltrött och tog ett sabbatsår,

1972. Det var då jag lämnade Nacka för att sedan återkomma som ung vuxen, akademiker, och flytta in i trettiofemman en trappa upp i Alphyddan, som också är Nacka, men närmare Stockholm. Mellan sjuttiotvå och sjuttionio, de åren på sjuttiotalet, när jag hade sabbatsår och bodde hos farsan i Göteborg, var sju mycket dramatiska år, som jag inte berör här.

Alltså grundskolan studerades i Nacka, en välmående stad eller kommun eller förort till Stockholm, eller kalla den för vad som helst. Nacka är speciell, på så vis att avstånden mellan orterna är stora, kräver alltid buss eller tåg eller bil. Följande är Nacka för mig: Först Sickla om man kommer från Stockholm. Sickla var industri, lager, kneg och skitigt, då på sextiotalet, ”Klinten före i färg” och ”Atlas Copco” var de betydande firmorna.

Sedan kom Finntorp där jag har bott på Tallidsvägen. Efter det kyrkan och Järla, som har brandstation, Nacka IP och Järla skola, där jag gick tre veckor i trean, före Skuru skola.

Sedan kom ingenting, där nu Nacka forum ligger och så Skogalund. Här börjar Saltsjö-Duvnäs, som nästan var Saltsjöbaden, på andra sidan av Värmdövägen som den gula bussen åker från Slussen. Sedan är vi framme vid rondellen, som har sjukhuset till vänster och Ugglevägen till höger.

På sjukhuset jobbade min mamma som syrra. Där var jag aldrig på besök.

Efter Skuru som ligger bredvid Ektorp som börjar vid rondellen, kommer Skurusundet. Efter den Skurubron är man i Björknäs, som hade bussgaraget, och Björknäspaviljongen, som var ett dansställe för städad ungdom.

Därefter kommer Orminge som var den tidens Rinkeby, om ni fattar. Där var man aldrig, för efter Skurubron var det okända marker och fiendeland.

Det där med Saltsjöbaden har jag ingen bild av alls, så den stadsdelen av Nacka lämnar jag helt; däri vi har strandpromenaden, Solsidan, villorna, kändisarna, miljonärerna och Fisksätra, som var bygget som liknar Orminge, dåtidens Rinkeby.

Det var väl ungefär det som jag tänkte berätta om för er, mina kära följare, FB friends, författare, tokar och målare, diktare och en och annan professor.

Henrik Tibblin vid pennan